Att tillskriva Axel Oxenstierna faderskapet till den svenska statsförvaltningen är ingen underdrift. Den grund han lade i början av 1600-talet finns i stora delar kvar.
De största lagstiftningsförändringarna i modern tid är organisatoriska övergångarna från ståndsriksdag 1867 till tvåkammarriksdag och sedan till enkammarriksdag 1971. Sverige har varit konservativt när det gäller förändringar i konstitutionen. Trots det anser vissa att den nuvarande förvaltningsmodellen, som den fått utvecklas i praktiken, är motsatsen till Oxenstiernas vision. Många debattörer det senaste seklet har menat att byråkratin blivit ett eget maktcentrum som drivs av egna intressen.
Debatten är i högsta grad levande idag, under 2020-talet. I Sverige diskuterades Folkhälsomyndighetens roll under Covid-pandemin och i USA ifrågasätts myndigheterna starkt under president Trumps andra ämbetsperiod. Kan vår förvaltningsmodell fungera i en tid av stora förändringar eller riskerar den att bli ett hot, inte bara mot vår förmåga till anpassning till klimathot och geopolitiska förändringar, utan rent av mot demokratin?
Slutsatsen i boken är att Axel Oxenstierna sannolikt hade utformat sitt system lite annorlunda idag. Men skälen för att överge den nästan 400 år gamla modellen skulle inte vara maktfullkomliga förvaltningar som hotar demokratin. Utan något mycket allvarligare och farligare.